Naima

Jag har barn.
Trodde jag.
Tristan är nu tre och ett halvt år gammal.
Inte förrän nu har jag insett att man har inte barn.
Dom är sina egna, verkligen.

Han vet precis hur han kan manipulera och reta gallfeber på sin mamma.
Jag blir rosenrasande, trött som tusan och ibland väldigt ledsen.
"Han är tre år, så är det för alla" får jag ofta höra.
Det känns inte som en tröst, jag tycker bara synd om alla andra som har det likadant.

Vilken tur att han är världens bästa treåring!
Han är verkligen rolig, skämtar och spexar.
Han är generös med pussar, kramar och kärleksord.
Han är kreativ, just nu är pyssel med sax, lim och tejp stora intresset.
Sen är han fantastiskt vacker också, jag blir alldeles lycklig av att bara se på honom!